I morse chockstartade jag min kropp rejält. Smög igång den med två ägg, som jag hade förberett dagen innan, och därefter iväg till gymmet till klockan 7.00. Väl på plats kändes det oerhört konstigt och jag kan inte minnas att jag någonsin har kört ett morgonpass. Hela världen kändes skev och det hade lika gärna kunnat vara Lucia och man går upp mitt i natten för att förbereda sig inför lussande. Men nu var det en tisdag i juni och jag skulle köra crossfit.

Vi var cirka åtta tappra själar och det första instruktören säger var att vi skulle börja med att testa hur många burpees vi kan göra under 7 minuter.
Till saken hör det att jag innan idag har tänkt flera gånger att ”det vore kul att testa och se hur många jag klarar”. Jag vet inte om jag var helt frisk i huvudet när jag tänkte den tanken, men så här i efterhand är det väl inte ordet ”kul” jag först och främst skulle välja att beskriva det som. Nåväl: jag klarade 73 stycken och det var asjobbigt.

Därefter körde vi 10 min med lite andra övningar och avslutade passet med 10 min utfall och björngång. Värt att nämna är att jag idag vaknade upp med ganska så jättemycket träningsvärk i benen. Lägg sen till 73 burpees på det och benen känns skapligt döda. Att göra utfall var nästan ett skämt. Men skam den som ger sig.

Det mest typiska är att när jag äntligen hittade ett crossfitpass som var jobbigt och kul (nåja) så var det sista passet för säsongen. Doh!