Mina resultat på Midnattsloppet 2012

Var sjukt nervös flera timmar innan. Dessutom speedad på för mycket kaffe. Men när jag väl stod i startfållan kände jag mig mest taggad. Folk runt omkring stod och hoppade, skakade på benen, berättade om hur lite de hade tränat innan och så vidare, kändes rätt bra. =)
När startskottet gick var det väldigt svårt att hålla sitt eget tempo. Man hetsades med i jakten att försöka springa om. De första tre kilometerna försvann därför väldigt snabbt och snittiden per kilometer låg på 5.12 min, vilket är snabbare än vad jag brukar ha. Därefter blev det mentalt jobbigt eftersom jag visste att värsta backen skulle komma någon gång innan fem kilometer. Fick dessutom håll, fast det försvann rätt snabbt. Men efter fyra kilometer var jag trött och jag gick snabbt i en del av mastodontbacken uppför Sofia Kyrka. Därefter gick det lättare ett tag igen. Vid åtta-nio kilometer kunde jag bara tänka ”vatten!” och efter ett tag såg jag några snälla i publiken som stod med vattenflaskor och jag snodde åt mig en i farten. =) Det behövdes och ett stort tack till dessa människor. När det var mindre än en kilometer kvar började endorfinerna spruta ut i kroppen och jag hade ett leende på läpparna. Och sista biten på Hornsgatan kutade jag. =)

 

Såhär såg jag ut igår.

Och detta var mina resultat.

 

Snacka om odödlig nu

Efter att ha fått en påminnelse på facebook från Midnattsloppet om att det bara var 11 dagar kvar fick jag rejäl ångest. Jag tvivlar på att det var det som var meningen, de ville säkert bara peppa, men då jag fortfarande inte hade pallrat mig runt en mil så kändes det rätt jobbigt. Bestämde mig för att jogga en bit efter jobbet i alla fall. Tyvärr så känner jag mig själv rätt bra och jag visste att om jag ”bara” joggade fem kilometer så skulle jag se det som ett misslyckande. Och den där olusten jag kände innan jag sprang ut skulle finnas kvar. Så vad gör man då? Jo, man springer fem kilometer åt ett håll som det inte går att gena sig tillbaka från. Sagt och gjort. Sista 1,5 kilometerna höll jag telefonen i handen för att se hur det minskade hela tiden. Sista kilometern var jag i stort sett ett enda stort leende. I did it! Jag har sprungit den där jävla milen nu! På 58:40 min. Så vårens mål att klara milen under en timme är avklarat. =) Nu är det bara att göra om det om 11 dagar. Yay.

Dessutom har jag massa träningsvärk i benen från gårdagens crossfit. Det tänker jag inte ha på Midnattsloppet.

Pepp på burk, ja tack!

Peppen att ta itu med den där extra fluffigheten som har smugit sig på är rätt stark nu.
Peppen att ta sig ut och springa milen, kunde ha varit större känner jag. Att det är mindre än två veckor kvar till Midnattsloppet känns lite som ett överhängande hot.

Och för övrigt, den andra alkoholfria veckan gick jättebra fram till lördagen. Tre öl och en drink blev det syndiga resultatet. Spänningen om jag faktiskt lyckas hålla det till en vit vecka denna gång är stor.

Dagens crossfitpass:
10 varv à 2 min: 10 thrusters med 10 kg, 10 situps, 15 benböj, så många burpees man hann innan de två minuterna var över.

Mogen, vuxen och sånt där, ni vet

Nähäpp, idag visade jag prov på att jag trots allt var förnuftig och kunde fatta ett moget beslut. Det blev ingen träning då halsen började kännas värre. Dessutom mer feber än tidigare. Schyst, kroppen. Jag trodde vi hade en deal om att vi skulle komma i form. Och att hålla på och fjuttsjuka såhär, då kan du lika gärna vara frisk. Så, hör du det?

Lite minifeber har ingen dött av?

Vad gör man när nyfikenheten är starkare än förnuftet? Jo, man går iväg på passet ikväll trots att kroppen inte känns helt hundra. =) Lite får väl kroppen tåla, hehe.

Återkommer om jag överlever. =)