Snacka om odödlig nu

Efter att ha fått en påminnelse på facebook från Midnattsloppet om att det bara var 11 dagar kvar fick jag rejäl ångest. Jag tvivlar på att det var det som var meningen, de ville säkert bara peppa, men då jag fortfarande inte hade pallrat mig runt en mil så kändes det rätt jobbigt. Bestämde mig för att jogga en bit efter jobbet i alla fall. Tyvärr så känner jag mig själv rätt bra och jag visste att om jag ”bara” joggade fem kilometer så skulle jag se det som ett misslyckande. Och den där olusten jag kände innan jag sprang ut skulle finnas kvar. Så vad gör man då? Jo, man springer fem kilometer åt ett håll som det inte går att gena sig tillbaka från. Sagt och gjort. Sista 1,5 kilometerna höll jag telefonen i handen för att se hur det minskade hela tiden. Sista kilometern var jag i stort sett ett enda stort leende. I did it! Jag har sprungit den där jävla milen nu! På 58:40 min. Så vårens mål att klara milen under en timme är avklarat. =) Nu är det bara att göra om det om 11 dagar. Yay.

Dessutom har jag massa träningsvärk i benen från gårdagens crossfit. Det tänker jag inte ha på Midnattsloppet.